Work Text:
Simon vet inte om han varit på Stureplan utanför arbetstid förut. Det duggar lite, så han har ställt sig under Svampen. Gatan är täckt av slask som håller på att smälta ut i vattenpölar. Han tittar på telefonen, studerar bilderna på killen han ska träffa. De flesta är suddiga blixtbilder från utekvällar, men på den näst sista bilden syns han tydligt. Har har urtvättade jeans med hål vid knäna och en rosa cowboyhatt på huvudet. Överkroppen är bar. Han är jävligt snygg. Det var väl därför Simon svajpade höger, för bion är tom, med bortseende från bokstäverna ACAB . Simon försöker memorera killens ansikte för att han ska kunna urskilja honom bland alla människor som rör sig över Stureplan i parkas och pälskappor.
Han får ett sms av Sara. Kommer du ikväll eller? står det. Han svajpar bort notisen. Sara har tjatat om Felices mammas fundraiser som är nån annanstans på Östermalm ikväll. Men han orkar fan inte gå på fler av Felices mammas event, speciellt inte när det finns en risk att Wilhelm är där. Sen dyker en notis om ett Instagram-DM från Leia upp på skärmen. Hon har delat en meme från whenatsocialtjansten och en gråtemoji. Leia skriver… står det, och sen kommer ett till meddelande. Lycka till med Brutus ikväll Simon!!!! Joina oss sen om du vill <3 Hon och gänget från Sopis ska ut och klubba ikväll, fira att den jävla salstentan i Socialt arbete och sociala problem är över. Det känns betydligt mer tilltalande än Felices mammas fundraiser. Det är första tentan på tredje terminen och kursen har varit ett helvete. Han tycker det känns lite dumt, för både lilla och stora juridiken krävde betydligt mer plugg och skicklighet, men efter ett år på socionomprogrammet och med en fillerkurs som Socialt arbete och sociala problem börjar han känna hur disciplinen börjar sina.
“Är det du som är Simon?” säger en röst.
Han tittar upp, känner genast igen ansiktet. Killen är mindre än han trott, kortare. Jämnlång med honom själv, faktiskt. Han har långt mörkt hår och en cropped vinterjacka som inte är knäppt. Under har han en nättröja. Simon tänker att det måste vara väldigt kallt, det där.
“Öh, ja precis”, får Simon ur sig. “Simon.” Han ska precis sträcka ut handen och hälsa men killen drar in honom i en kram istället. Han luktar som den där Britney Spears-parfymen alla tjejer hade i mellanstadiet.
“Brutus heter jag”, säger killen samtidigt som han släpper Simon. Han tittar på honom, rätt in i ögonen med världens mest intensiva blick. Simon känner nästan att han blivit avslöjad, men han vet inte riktigt för vad. “Men det vet du ju redan”, säger Brutus och ler lite.
Han hakar fast sin arm i Simons och drar med honom bort mot Sturegallerian. De ska till nåt ställe som heter Bångska våningen där det ska vara någon queer konstutställning eller filmvisning eller nåt sånt. Simon är inte riktigt säker, helt ärligt tittade han inte ordentligt på länken Brutus skickade. Han måste bara ta tag i sitt liv och skaffa en pojkvän. Det räcker med att vara singel nu, han pallar inte låta sig styras av nån töntig crush han hade för sju år sen. Hans huvud har varit kaos sen QX-galan förra veckan där Wilhelm vann fucking Årets hetero .
“Har du varit här förut?” frågar Brutus medan de går genom slasket. Simons sneakers är helt fuktiga.
“Nä, enda gången jag varit på Östermalm är när jag skulle leverera ett Foodora-bud med en löjromspizza.”
“Åh fyfan”, säger Brutus. “Kör du Foodora?”
“Inte längre, men innan jag började plugga.”
“Bra att du slutat. Foodora är ju fan modernt slaveri”, säger Brutus och drar honom lite närmare sig, nästan som om han försöker trösta honom eller nåt. Simon tycker det känns lite stelt - de känner ju inte varandra - men det är i alla fall ett steg närmare hans mål.
De måste gå upp för massa trappor, men innanför en vanlig ytterdörr i ett gammalt 1800-talshus ligger Bångska våningen. Simon kikar in och möts av en kala väggar med massa klotter. Det projekteras nån film på väggen och det står lite människor och kollar. Ventilationsrör ligger exponerade i taket och hela lägenheten verkar i princip vara i fallfärdigt skick. Kontrasten mellan husets exteriört och våningens insida är faktiskt ganska häftig. Det känns absolut inte som att de befinner sig på Stureplan längre. Men sen vrider Simon på huvudet och hans ögon landar på den lilla hallens enda inredning. Det är ett avlastningsbord täckt av ett blått sammetstyg där det står en fucking shrine.
En fucking Wilhelm-shrine.
Ovanför bordet har någon tejpat upp ett stort utskrivet papper med Wilhelms ansikte photoshoppat på Jesus kropp. På bordet står massvis av elektriska blockljus och en sån souvenirtallrik med Wilhelms ansikte tryck mitt på och ett QX-pris med texten Årets Homo på guldplacken.
Brutus får också syn på Wilhelm-shrinen och börjar gapskratta.
“Asså de är genier”, säger han “Det där är fan det bästa jag sett nånsin.”
Simon stirrar in i pappers-Wilhelms ögon. Brutus drar lite i hans arm men han står kvar.
“Är du okej, Simon?” frågar han och när Simon tittar på honom är hans blick sådär genomträngande igen.
“Öh, ja, sorry.”
Simon kastar en sista blick på Wilhelm-shrinen innan tvingar sig att följa med Brutus längre in i våningen. Känner att han plötsligt backat väldigt långt ifrån sitt mål. Kan bara tänka på Wilhelm igen, och fan vad Simon hatar honom ibland. Att han inte ens kan få gå på dejt utan att han ska dyka upp.
Våningen är full med lättklädda människor, människor iklädda harness och läder. Simon känner sig överklädd i sin stora vinterjacka, hoodie och pösiga jeans. De går genom olika rum. I ett ligger det massor av madrasser på golvet och två personer sitter och hånglar i hörnet. Det är först när de kommer in i nästa rum, där tre små tjocka teveapparater står uppradade, som Simon inser vad det är som visas. De flimrande skärmarna lyser upp det mörka rummet med filmer av nakna män och piskor och bondage och Simon vet inte vad, någon slags sexgunga? Han känner Brutus armar runt sin midja och hans hand om lagt sig innanför hoodien, ovanför byxlinningen. Simon känner sig så jävla obekväm. Fan asså han borde verkligen ha läst den där länken ordentligt. Han harklar sig och tar ett steg bort från Brutus.
“Vill du ha nåt att dricka?” frågar Brutus och verkar ha fattat vinken.
En bit in finns ett rum med en bar. Det är egentligen bara ett högt bord klätt i glittrigt papper. Ovanpå står massa flaskor cava som de säljer billigt.
“Stjärna!” utbrister Brutus och släpper Simons arm för första gången för att kasta sig i armarna på tjejen bakom baren. Hon är lång och har håret stylat i en komplicerad 90-talsfrisyr.
“Brutus, darling”, säger hon. “Ska du ha ett glas vin? Vem är din vän?”
“Det här är Simon”, säger han medan tjejen häller upp rödvin i ett plastglas ur en bag in box. “Simon, Stjärna. Stjärna, Simon.”
“Vill du ha ett glas, Simon?” frågar Stjärna.
“Gärna”, säger han. Han måste dricka bort minnet av Wilhelm-shrinen och den där bdsm-porren som bränt sig fast på hjärnhinnan.
Brutus tar emot sitt glas. Han ler stort mot sin kompis. “Är det du som gjort Wilhelm-bordet där ute?”
Simon får ett glas i sin hand. Det är mjukt mellan fingrarna, formas lätt efter hans hand. Han dricker nästan aldrig rödvin, det är så äckligt. Han dricker väldigt sällan, helt ärligt. Bara när det ska firas efter tentaperioder. Eller när ens ex gör sig lite för påmind i media och man bara behöver en paus.
“Gillade ni det? Det var lite sista minuten men jag var ju tvungen”, säger Stjärna.
“Det är helt sick! Hur fick du tag i QX-priset?”
“Jag har mina kontakter”, säger hon och blinkar med ena ögat. “Men det blåa tyget, ni vet? Det stal jag från en butik nere i Sturegallerian igår kväll. Vi hade lite efterfest här och så råkade vi bryta oss in där nere.”
“Riktig queen är du”, säger Brutus och garvar. Han vänder sig till Simon. “Hon är ett geni du fattar inte.”
”Har du snott nåt nån gång, Simon?”
Han skakar på huvudet. ”Nä”, säger han och skrattar lite stelt, drar ihop ögonbrynen. Fattar inte riktigt, är det här verkligen ett normalt samtalsämne?
“Du borde komma på snatteriworkshoppen jag håller nästa vecka”, säger Stjärna.
”Eh, jag vet inte, det är nog inte riktigt min grej. Det är väl inte så schysst mot företagen liksom, de går väl back?”
Stjärna snörper på munnen och ser plötsligt inte alls lika trevlig ut. “Det är en radikal motståndshandling att snatta, Simon. Det är en hämnd gentemot borgarklassen som utsuger proletariatet.”
“Det är väl inte speciellt bra för arbetarna om folk snattar? Eller för ekonomin? Det påverkar ju arbetarklassen negativt”, säger Simon och är tacksam att han läst lite marxistisk teori i sociologikursen första terminen så att han överhuvudtaget förstår begreppen Stjärna slänger sig med.
“Det påverkar inte arbetarna, det påverkar de som äger företaget och som cashar in på mervärdet av produktionen. Dessutom ger vi tillbaka till communityt, på min workshop snattar vi saker att omfördela och ge bort till människor som behöver det. Äger din pappa nåt storföretag eller? Tjänar du på det kapitalistiska systemet?”
“Simon kör Foodora”, flikar Brutus in.
“ Körde ”, rättar Simon.
“Kom ihåg att du har mer gemensamt med en hemlös än med en miljardär som Poppe Ehrencrona.”
Stjärnas ord är vassa och gör Simon smärtsamt medveten om att han är inbjuden till Poppe och Smysan Ehrencronas välgörenhetsgala som antagligen pågår just i denna stund. Att han ghostat sin syster och valt att gå på den här dejten istället. Han ser sig omkring i rummet. Människor står under det rosa ljuset med rödvinsglas i händerna och ser så himla coola ut. De har så tydliga stilar men samtidigt ser de så punk ut, så obrydda gentemot samhällets ideal och förväntningar och all sånt skit.
Simon minns hur August brukade kalla honom för sosse under första året för att trycka till att honom för att han inte var överklass, men hur han själv mest blev offended att August vågade kalla honom sosse när han hade ett medlemskap i Ung Vänster. Asså, han var ju aldrig aktiv där, men liksom, Ung Vänster är ju revolutionära , inga jäkla sossar . Men nu plötsligt så känns det som att han kanske ändå har mer gemensamt med Poppe Ehrencrona än en hemlös? Eller, han har lärt sig att spela spelet med deras regler och han kan deras koder och deras etiketter. Och han har tyckt sig vara så jävla radikal som börjat socionomprogrammet medan han vet att Wilhelm och Felice studerat juridik eller internationella relationer eller vad det nu är. Aldrig för en sekund har han tvekat inför att han passar in med vänstern, att han skulle känna sig hemma på ett queerevent. Det här är ju hans folk, hans community.
Han vet inte riktigt vad han ska säga.
“Jag tror jag måste gå.”
Han sveper glaset vin och ställer ner det på baren. Brutus och Stjärna tittar på honom. Stjärnas ögon är smala och han känner hur hon dömer honom, men Brutus sträcker sig efter honom, lägger en försiktig hand på hans arm. Men Simon pallar inte den här situationen, måste bara här ifrån. Han tar några snabba steg, ut till nästa rum. Brutus jagar efter honom.
“Simon, förlåt”, säger han medan han går efter. “Det var oskönt sagt av henne. Kan du inte stanna kvar lite?” Han får tag i Simons handled och han stannar upp, vänder sig mot Brutus. Hans ögon är sådär igen, så himla intensiva. “Jag tycker du är jättefin.”
“Jag tror inte riktigt det här är min grej”, erkänner Simon. “Du verkar snäll och så men jag tror bara inte det här eventet är riktigt min vibe.”
“Vi kan gå nån annanstans om du vill. Vi kan gå ut och ta en öl istället?”
“Kanske en annan kväll”, säger Simon. “Jag känner bara … jag måste nog vara själv lite, jag mår inte så bra.”
“Okej”, säger Brutus och släpper honom, låter honom gå.
Han passerar Wilhelm-shrinen på vägen ut. Han stannar upp några sekunder och stirrar på den. Känner hur vinet slår till och får honom att känna sig lite salongsberusad. Han dricker ju så sällan, är så lättpåverkad. Han tittar sig omkring, konstaterar att han är ensam i hallen. Och så sträcker han sig fram och lyfter upp souvenirtallriken med Wilhelms ansikte ur stödet den står i. Han lägger den under armen och går. Hans första stöld. Han känner sig lite stolt över sig själv, lite radikal. Det är inte bara Stjärna som kan snatta.
Med Wilhelm under armen kliver han ut på Stureplan. Han har flera sms från Sara och ett missat samtal. Hallå Simon, svara iaf?? och Du vet att jag blir stressad när jag inte vet vad planen är kan du svara! och Fuck you Simon . Han får lite dåligt samvete, det var lite taskigt gjort. Han kollar klockan, Felices mammas event har pågått i typ fyrtiofem minuter. Han kan fortfarande hinna dit och vara med en stund. Det skulle vara skönt att få gå dit och känna sig lite hemma efter den här fruktansvärda upplevelsen på Bångska.
Efter att ha lagt några minuter på att hitta stället på Google Maps. Sen stoppar han i sina hörlurar i öronen. Sladden har trasslat ihop sig och han skiter i att trassla ur den. Wilhelm har säkert AirPods eller några andra fancy hörlurar. Han sätter på themesongen till hans liv, Nöjd? med Veronica Maggio. Han har lyssnat på den här låten i så många år nu, det är hans go to när han måste påminna sig om att Wilhelm är en jävla idiot. Textraden vilken äcklig andedräkt, hans irriterande tics, han är royalist brukar hjälpa till att påminna honom om hur dåligt Wilhelm betett sig under den där första höstterminen på Hillerska. Men inte ikväll. Det enda det gör är att påminna honom om att han gått sju år utan att ha lyckats skaffa sig en pojkvän. Han är så jävla misslyckad.
När han närmar sig entrén till hotellet där fundraisern är öppnar han sin konversation med Sara. förlåt att jag inte svarat, jag har varit på dejt ikväll. är här nu, var är ni? Han tar några steg framåt med ögonen fästa på telefonen. Han skriver med båda tummarna och måste koncentrera sig lite på att inte tappa tallriken under armen. Så tar han ett steg till, och går rakt in i nån, kolliderar mot en kropp.
“Simon?” säger en välbekant röst.
Tallriken slår i marken och porslinet med Wilhelms ansikte delas på mitten. Simon tittar upp på den Wilhelm som står på gatan framför honom, och sen ner på den Wilhelm som ligger krossad på marken. Wilhelm framför honom har blå kostym. Håret har mörknat. Han är fortfarande så jävla vacker, ser lite mer vuxen ut bara, och längre. Lite mer som en prins kanske. Men det är möjligt att det bara är kostymen.
“Öh”, säger Simon. “Alltså, jag har … gud det har varit en så konstig kväll.”
Han böjer sig ner och plockar upp bitarna av tallriken.
“Är du okej?” frågar Wilhelm.
“Ska inte du vara där inne med de andra?” kontrar Simon.
Wilhelm svarar inte. Simon får lite dåligt samvete för han vet ju om att Wilhelm har massa ångest, eller han hade i alla fall det när de gick på Hillerska. De har inte träffats så mycket sen dess, högst nån gång om året på nåt event Sara släpat med honom till. Det var längesen sen sist. Förrförra året var det nog till och med.
Simon vrider på huvudet och får ögonkontakt med Malin på andra sidan entrén. Hon har huvudet vänt rakt fram men verkar inte kunna låta bli att kika på dem i ögonvrån. Han känner sig så patetisk med den krossade Wilhelm-tallriken i handen. De båda måste ju tro att han blivit helt … varför skulle han ta med sig en tallrik med Wilhelms ansikte på till Felices mammas välgörenhetsgala, liksom?
“Vi ses där inne”, säger han bara och går in genom entrén.
Han hittar en toalett nära ingången och låser in sig där. Slänger tallriken i papperskorgen och drar ut massa pappersark för handtork och lägger dem ovanpå. Sen sjunker han ner mot kakelväggen. Måste få andas lite. Det är tur att han är lite lullig för det dämpar i alla fall pinsamhetsfaktorn kring tallriken lite.
Men fan att Wilhelm är här.
Han tar upp telefonen, ringer Sara. Efter några långa signaler svarar hon.
“Kan du komma och hämta mig?” frågar han och säger att han sitter inne på toaletten vid entrén.
Sara låter lite irriterad men dyker upp ändå. När han låser upp dörren och släpper in henne kan hon inte låta bli att kommentera hans kläder. Själv har hon en klänning som ser dyr ut. Wilhelm hade ju haft kostym på sig. Han har inget annat än sin hoodie och sina jeans, han hade ju verkligen inte planerat att gå på det här eventet. Han hade tänkt att han skulle gå på en trevlig queer konstutställning med en trevlig queerkille och kanske få hångla lite.
“Det här går inte”, säger Sara. “Du skämmer ut mig om du går ut i det där.”
“Jag orkar inte med det här just nu, Sara. Jag har inga andra kläder. Det får bli såhär nu.”
Sara följer motvilligt med honom till garderoben där han lämnar in sin jacka. Han behåller hoodien på, han har bara en t-shirt under. När de går in i salen där eventet hålls känner han sig otroligt malplacerad. Det känns som att alla andra droppar i diamanter och långklänning och svart kostym. Alla utom Wilhelm dårå, vars marinblåa klädsel sticker ut i folkhavet. Simon tittar bort, blir ledd till Felice istället.
“Snälla ge mig nåt att dricka”, säger han.
Hon skrattar och ger honom en kram. Sara snörper på munnen när Felice pekar ut en kypare med en bricka med höga champagneglas en bit bort. Simon går dit, halsar ett glas och ställer ner det på brickan igen. Sen tar han ett nytt i handen. Kyparen är en tjej i hans egen ålder och hon kan inte låta bli att fnittra till, försöker bita sig i läppen för att hålla minen. Simon återvänder till sin syster och Felice en bit bort med glaset i handen. Det är i alla fall riktigt glas här och ingen jävla plast som mjuknar under trycket av handen.
“Får man fråga varför du har jeans på dig, Simon?” säger Felice och skrattar. “Jag älskar det, men asså?” Hon gestikulerar med den hand som inte håller hennes eget champagneglas.
“Jag kommer från en helt fruktansvärd dejt, jag hade inte tänkt komma hit ikväll”, erkänner Simon och känner sen att han kanske inte borde sagt det till Felice, som han vet är en av Wilhelms närmsta vänner. Är det konstigt? Kommer de skvallra om det här sen? Han och Wilhelm har ju inte varit ihop på sju år, om de ens nånsin egentligen varit det alls. Det är väl konstigare att det känns konstigt, än att det faktiskt skulle vara det.
“Oj, vad hände?” frågade Felice.
“Jag tror jag hamnade på någon slags anarkistisk bdsm-utställning”, säger han. “Nu vet jag i alla fall att det inte är min grej.”
“TMI, Simon”, protesterar Sara men Felice skrattar bara.
“Från bdsm-utställning till välgörenhetsgala. Det känns ändå väldigt du”, säger hon.
Simon gapar dramatiskt. “Vad tror du egentligen om mig?”
Till och med Sara skrattar lite nu, men hon ser fortfarande spänd ut. Simon märker ju att de får blickar från de andra gästerna som går förbi. Kanske tänker de att Simon är välgörenhetsprojektet de samlar in pengar till. Han känner sig helt fel här, men samtidigt så bryr han sig inte nu när alkoholen kittlar i kroppen och allt känns svävande och lätt. Han tittar åt Wilhelms håll igen, kan inte låta bli. Han står där och pratar med nån gubbe. Simon kan se att han spelar en roll, att han egentligen verkar ganska obekväm. Han har den där raka hållningen som han liksom alltid släppte när de var ensamma. Och så kan Simon se hur han pillar på huden runt naglarna där hans hand hänger vid byxbenet.
Simon sitter sig igenom själva galan. Han får trerätters och nytt vinglas till varje rätt. Det är ändå helt okej trevligt att sitta vid det runda bordet med Felice, Sara och några av Felices barndomsvänner och kursare från universitetet. Men hans blick glider hela tiden över mot bordet där Wilhelm sitter. Om Sara och Felice märker nåt så säger de inget. Dessutom börjar han bli rätt så jävla full nu. Han dricker ju så sällan och fem glas är ganska mycket då.
Det är senare, när han gått ut med en av Felices vänner för att bli bjuden på en cigg, som han får syn på Wilhelm igen. Han försöker tända sin cigg med tändaren men den håller på att ta slut. Han brukar aldrig röka egentligen, har bara gjort det några få gånger när han klubbat med sina kursare, men han är så sugen. Wilhelm står på samma ställe utanför entrén som förra gången, med Malin en bit bort som en skugga.
“Vill du ha?” frågar Simon fast att ciggen inte är hans och tändaren knappt funkar.
“Nä, det är bra”, säger Wilhelm. Han har handen mot hjärtat.
Felices kompis plockar tändaren ut Simons hand. “Jag ska se om nån annan har en”, säger hon och försvinner tillbaka in genom entrén.
Simon och Wilhelm blir kvar ensamma utanför. Eller ja, så ensamma man kan bli med Wilhelm och hans säkerhetsinsatser. Det är kyligt utan jackan som fortfarande ligger i garderoben och Simon lägger armarna om sig själv, drar lite med händerna i ett försök att värma upp.
“Jag visste inte att du röker”, säger Wilhelm.
“Det gör jag inte heller”, säger Simon och tittar ner på ciggen mellan fingrarna.
Felices kompis upp igen med en rosa tändare i handen.
“Är du säker på att du inte ska ha, Wilhelm?” frågar hon.
Han nickar. De röker och när de är klara frågar hon Simon om han ska med, men han skakar på huvudet, blir kvar ute på gatan. Vet att han borde undvika Wilhelm mer vill inte. Det förblir tyst en stund. De stirrar ut på Humlegården som ligger framför dem, på andra sidan gatan från hotellet.
“Varför hade du den där tallriken?” frågar Wilhelm sen.
Han tar ett par steg mot Simon. Står nära, med ena axeln lutad mot fasaden. De har inte varit såhär nära på år och dar. Simon kan känna värmen från hans utandning i vinterkylan.
“Jag stal den”, får Simon ur sig.
För första gången under kvällen ler Wilhelm. Skrattar lite, till och med.
“Va?” säger han.
“Det är en lång historia, med det var ett queerevent uppe vid Stureplan som gjort en shrine tillägnad dig.”
“ Va ?”
Simon vet inte riktigt hur känsligt det hela är. Han vet liksom inte hur Wilhelm hanterat allt som hände. Om han bestämt sig för att han bara ligger med tjejer nu, eller har han nån hemlig boytoy vid sidan av sitt offentliga uppdrag.
“Eller alltså, nej men det var som ett skämt typ … det här med QX-priset och det”, säger Simon.
“Åh”, säger Wilhelm bara. “Okej.”
“Ja, jag blev i alla fall anklagad för att inte vara radikal nog för att jag sa att jag tycker att snatteri är fel och då stal jag den där tallriken på vägen ut.”
Det drar i Wilhelms mungipor igen. Det ser ut som att han försöker hindra sig från att bryta ut i skratt. Simons ögon glider över till Malin som håller en hand över munnen.
”Ja man får väl passa på att säga grattis till Årets hetero ”, säger Simon och höjer på ögonbrynen.
”Man tackar”, säger han. “Jag känner verkligen att det speglar mig som person.
Först vet Simon inte om han är seriös eller inte. Men sen flinar han, lägger sin hand om Simons överarm. Simon tittar upp på honom, möter hans blick. De står där, stirrar på varandra lite för längre.
”Kom så går vi in och tar ett glas”, säger Wilhelm.
Han lägger sin hand mot Simons rygg och för honom tillbaka in genom entrén. Det är först nu Simon märker hur frusna hans händer är, det är lite svårt att röra fingrarna. De tar varsitt glas champagne av kyparen, som höjer på ett ögonbryn mot Simon när hon ser hur Wilhelm håller om honom. Wilhelm verkar slappna av nu, inte fullt ut så mycket som han gjorde när de var själva i hans rum på Hillerska, men litegrann. Axlarna sjunker lite när Simon drar sin hand över dem. Och han skrattar åt nån anekdot Simon berättar om nåt drama på Sopis. De får ytterligare varsitt glas champagne, och Simon ger sitt till Wilhelm. De sätter sig vid ett tomt bord och Simon inser inte hur han praktiskt taget klänger på Wilhelms arm förrän han tittar upp och ser Sara stirra på honom från andra sidan rummet.
”Ska vi inte gå nån annanstans?”, viskar han i Wilhelms öra.
Wilhelm har druckit tre glas champagne och är lika fnittrig som Simon, men när han lutar sig fram och viskar ”jag vet ett ställe” i Simons öra låter han helt nykter, och så förförisk . Utandningsluften kittlar i örat och alla hårstrån på Simons kropp ställer sig upp.
Simon hämtar ut sin vinterjacka och sen blir han meddragen ut på gatan, förbi alla hus som överlevde stadssaneringarna på 60-talet. Det är pampiga fasader med typ lejonhuvuden i sten och andra lite halvt bisarra utsmyckningar. Sen övergår staden till att vara avskalad och funktionell när de närmar sig centralen. Höga hus i glas och betong om vartannat. Bakom dem går Malin, med tillräckligt avstånd för att inte kunna höra vad de pratar om, bara deras fnitter som fyller de tomma gatorna.
De kommer fram till en liten park. Simon har aldrig varit här förut, men när han tittar upp på byggnaderna ser han den. LO-borgen . Han känner igen den direkt, men han vet inte riktigt varifrån. Nyheterna kanske? Så sneglar han över parken igen, och ser hur en slags staty höjer sig bland träd och buskar. Han börjar gå framåt, snabba steg.
“Simon!” ropar Wilhelm efter honom. “Vi ska hitåt.”
Men Simon fortsätter, för han måste se det här. För där, mitt i parken, tonar Hjalmar Branting upp sig. Gjuten i brons, iklädd rock och sin stora mustasch och med knytnäven i luften. Bakom Branting vajar fanorna, och runt honom står folket. Simon stapplar fram, omfamnar statyns ben. Bakom sig hör han Wilhelms skosulor mot gruset, hör hur stegen stannar upp.
”August hade rätt hela tiden, jag är bara en jävla sosse”, säger han med kinden mot bronsbenet. ”Jag tror på staten och reformism och fucking de-kommodifiering. Fattar du, Wille? Jag har aldrig varit radikal, det var bara ni på Hillerska som var så konstiga att jag trodde att jag var det. Men jag kan mer om vett och etikett på en adlig välgörenhetsgala än om vett och etikett bland anarkistiska queers.”
”Du vet, Branting var god vän med Gustaf V. De gick i skolan ihop”, berättar Wilhelm och tar ett steg närmare, lutar sig mot mannen som står vid Brantings sida.
”Han, bögkungen?” frågar Simon.
Wilhelm himlar med ögonen. ”Ja, bögkungen. Du vet, min förfader.”
“Var de vänner?”
”Ja precis. Och du har väl hört den där anekdoten om Olof Palme? Om hur han åkte till USA och såg orättvisorna där och det motiverade honom att vilja skapa förändring?”
”Ja, jo.”
”Det behöver inte vara en nackdel att du gått på Hillerska, Simon. Det kanske till och med kan vara en styrka. Motivera dig till att skapa förändring, liksom”, han tar tag i Simons hand. ”Jag vill att du är med och skapar förändring.”
”Som sosse? Inte typ anarkokommunist?”
”Men vem bryr sig om anarkokommunisterna? Du ska göra det du vill och kan. De får göra sin grej så gör du din. Det behöver inte ens finnas en motsättning där emellan egentligen.”
”Nä asså, i en anarkistisk utopi hade man kanske inte behövt omhänderta barn, men nu lever vi inte i en utopi och man kan ju inte lämna barn hos föräldrar som typ slår dem”, säger Simon. “Vi har pratat om det där i skolan, att om man bara fokuserar på problem på en samhällelig nivå finns det en risk för att man glömmer att det finns problem som måste lösas på en individuell nivå där folk liksom behöver ha akut hjälp och inte har tid att vänta på en samhällsreform eller en samhällsomstörtning. Eller asså, fattar du vad jag menar? Den där champagnen får mig att svamla.”
”Du är så himla smart Simon, jag har alltid tyckt att du är så himla smart”, säger Wilhelm och lägger händerna mot Simons kinder. “Jag kommer kyssa dig nu”, säger han sen.
Så lägger han sina läppar mot Simons, och Simon har inte känt sig så lycklig på flera flera år. Kanske inte sen innan videon publicerades, när allt som existerade bara var de två och inga andra.
“Måste hon alltid stå bredvid och spionera på oss”, fnittrar Simon mot Wilhelms axel sen, när de särat på sig.
Malin står egentligen inte och spionerar, hon har huvudet artigt vänt mot andra hållet och står på ett respektabelt avstånd en bit bort. Simon tänker att helvete vad hon måste sett och hört mycket. Han undrar vad mer hon sett, vilka andra som Wilhelm varit med de senaste sju åren. Han hinner slå bort tanken innan den blir till en ångestspiral.
“Var glad att vi inte lever i en tid när kungligheter hade audiens på bröllopsnatten”, säger Wilhelm och skrattar när Simon spärrar upp ögonen.
“What the fuck, Wilhelm. Ner med monarkin, seriöst”, säger han och sen brister han ut i sång. “Upp till kamp emot kvalen! Sista striden det är!”
Wilhelm skakar på huvudet och leder honom från monumentet, bort mot gatan. Simon vinkar hejdå till Branting och tvingar Wilhelm att göra likadant. Sen tar det in på närmaste Clarion. Wilhelm skickar Malin att betala i receptionen så att det ska bli mindre diskret, men ingen verkar undgå dem där de sitter i lobbyn och fyllefnittrar. Simon lägger sin hand mot Wilhelms lår och blir inte ens avvisad, trots att de är på en offentlig plats. Simons hjärta slår så hårt i bröstet att det liksom ekar i öronen.
Sen försvinner de upp till sviten, och Simon får äntligen röra Wilhelm överallt.
Det är inte förrän det är över, när Simon vaknar och tittar på klockan några timmar senare, som det liksom sjunker in vad som hänt. Sömnen har fått honom att nyktra till lite, gör nästan att illamåendet kommer ikapp. Minibaren är näst intill tömd. Klockan visar två. Wilhelm ligger på mage i sängen med täcket över halva kroppen. Simon vill ta på honom igen, lägga sig nära och vara lilla skeden. Men han kan inte, kan inte låta sig själv göra så. Han kan inte vara nån slags boytoy vid sidan av Wilhelms offentliga uppdrag. Han borde skyddat sitt hjärta bättre, inte låta Wilhelm komma och förföra honom och väcka alla de här känslorna. Inte följt med Wilhelm på hotell, inte kysst Wilhelm i en offentlig park. Det hela är patetiskt, hela den här dagen är patetisk. Att han lämnat sin dejt och gått hem med Wilhelm. Han kommer aldrig att gå vidare, aldrig att skaffa en riktig kille. Han kommer förevigt vara fångad i det här tillståndet, alltid olyckligt kär och inkapabel att träffa någon annan.
Han måste dra.
Det bara är så. Han kan inte låta sig själv gå igenom det som hände förra gången, för ingenting har förändrats. Wilhelm är fortfarande Årets hetero . Det här är ett one night stand för Wilhelm, och även om han var intresserad på riktigt skulle han aldrig klara av att ta steget, stå upp mot sin mor, mot Hovet. Att stanna skulle vara att göra våld mot sig själv. Och han tänker att om han klarade av att göra det när han var sexton, så klarar han av att göra det igen. Så han klär på sig i mörkret som skapas av hotellfönstrets fördragna sammetsgardiner, tyst tyst för att inte väcka Wilhelm. Sen glider han ut ur rummet, blundar när dörren knarrar igen och hoppas att Wilhelm inte ska vakna.
Utanför sitter Malin.
“Ska du gå?” frågar hon.
Han bara nickar.
“Det var fint att se dig igen, Simon”, är allt hon säger.
Han går in i parken för att gömma sig lite ifall Wilhelm eller nån skulle börja leta efter honom. Sätter sig på stenplattorna under Brantingmonumentet. Den friska luften gör att illamåendet lättar. Han plockar upp telefonen och stoppar i de trassliga hörlurarna i öronen, letar bland kontakterna efter Leia. Hon svarar efter några signaler och i bakgrunden hör han hur indiepop sjungs av en kör bestående av högljudda och osynkade röster.
“Simon?” skriker hon. Han måste sänka volymen lite för att inte bli hörselskadad. “Hur har det gått ikväll? Hur var Brutus? Vänta, jag går ut och tar en cigg.” Rösterna och musiken tystnar lite. Han kan höra henne prata med nån vakt.
“Jag tror jag är sosse, Leia”, säger han och lutar sig bakåt, vilar bakhuvudet på bronsen mellan Brantings fötter.
“Näää Simon, inte sosse ”, invänder Leia. “Kanske sosse under folkhemsepoken, men inte sosse nu .”
“Nej kanske inte, men jag är inte tillräckligt radikal för Brutus i alla fall”, säger han, fast han egentligen inte bryr sig så mycket om Brutus längre, mer än att den interaktionen är ett bevis på hur jävla misslyckad han är. Brutus erbjöd ju till och med att de skulle hitta på något annat, ville liksom fortsätta umgås med Simon, och ändå sa han nej. Men Simon måste presentera en anledning att vara ledsen för Leia, så att han ska få gråta ut i hennes armar och bli tröstad utan att hon fattar att han legat med Sveriges kronprins.
“Men åh finaste du, gick det inte bra?”
“Inte direkt. Jag kan berätta sen. Var är ni nu?”
Han måste bara få komma bort från Clarion, bort från Wilhelm. Rädda det lilla av sig själv som fortfarande är intakt. Försöka sätta ihop allt som inte är det.
“Men vad har du gjort tills nu, om det inte gick bra med Brutus?” frågar Leia lite sluddrigt.
“Äsch, jag träffade min syrra och lite så. Några gamla vänner. Men jag kan komma till er, var är ni?”
“På Hilma … öhhh … på Torsgatan? Det är indieklubb här ikväll.”
“Jag är typ en gata bort, jag kommer till er.”
“Gör det. Och Simon, du är min favvososse. Världens bästa kille är du. Brutus vet inte vad han missar”, säger hon. Simons ögon svider.
Promenaden till Hilma är inte lång men han sätter på Spotify ändå. Tänker först att han ska lyssna på Nöjd? igen för att försöka skärpa till sig, men han känner sig för skör, för omtumlad och rå, som om alla känslor och alla organ liksom ligger utanpå kroppen istället för innuti. Egentligen skulle han bara vilja gråta. Släppa lös alla tårar som sticker i ögonen. Så han gör nåt han vanligtvis aldrig skulle tillåta sig själv att göra. Han sätter på den där låten som Leia visade honom i början av första termin och som legat undangömd i en spellista i ett år utan att han vågat lyssna på den. Ibland med Moonica Mac. Moonica Mac, vars röst låter som all sorgen och allt vemodet i hela världen.
När han når Hilma står Leia och väntar i rökrutan. Hon har glittrig topp och skinnkjol och ser så vacker ut i det röda skenet från värmelamporna. Hon sträcker ut armarna och han faller in i hennes famn, låter sig bli kramad över det röda tygbandet som ska fungera som avspärrning, fortfarande med Moonica Macs röst i öronen.
Du blev aldrig handen, du blev aldrig famnen, jag blev aldrig din.
Jag blev aldrig din.
Jag blev aldrig din.