Ö

	Öö Öö
Tillhör	Azerbajdzjanska; Estniska; Finska; Isländska; Svenska; Turkiska; Tyska; Ungerska
Tekniskt
Morse
ISO/IEC 8859-1	Ö:214 / ö:246
Unicode	Ö:U 00D6 / ö:U 00F6
Bokstavering	Östen/Oscar Echo

Den här artikeln handlar om bokstaven Ö. För landområde omgivet av vatten, se Ö (landområde). För andra betydelser, se Ö (olika betydelser).

Ö (gemenform: ö) [øː] (fil) är en bokstav i det svenska alfabetet, och i flera språk en tilläggsbokstav till, eller modifiering av bokstaven o i, det latinska alfabetet.

Historia

Bokstaven Ö härstammar från digrafen oe. Bokstaven ö uppkom av att man under 1500-talet satte ett litet e över o, vilket härstammar från tyska. Under medeltiden på svenska och fortfarande på danska, färöiska och norska används ø som härstammar från o och e skrivna bredvid varandra som œ.^[1] (Ligaturen œ används i franska.) I frakturstil användes ett litet e ovanför ett o som beteckning för ö ända in på 1900-talet. I tysk skrivstil skrivs ett litet e med en n-liknande bokstav som något förenklad liknar två streck.

Användning

Ö används i estniska, finska, isländska, svenska, azerbajdzjanska, turkiska, tyska och ungerska (men har i tyskan inte status som en självständig bokstav). Bokstaven kan också dyka upp i exempelvis (äldre) engelska texter, då trema markerar dieresis, dvs. prickar sätts ut över en bokstav för att markera att den ska uttalas separat från bokstaven innan (ex. eng. coöperation).

Den motsvarande bokstaven i norska och danska är ø. Bokstaven ø skrivs före å i alfabetet i båda språken.^[1] I latin och franska används stundom œ.

I handskrift kan ö ibland se ut som ō eller õ.

Uttal

I svenska representerar ö en mellansluten främre rundad vokal (IPA: [ø], som ett vanligt långt ö) eller en mellanöppen dito ([œ], som ett kort ö, eller ö framför r). Vid nedteckning av dialektala uttal används ibland ô.

Datateknik

I datorer lagras Ö med kodpunkten U 00D6 och ö med kodpunkten U 00F6. Vilka värden, eller rättare oktettsekvenser, som används för att representera dessa kodpunkter varierar beroende på vilken kodning som används, om Ö alls kan representeras.

I äldre (fram till sent 1980-tal) svenska dataprogram användes ofta ISO/IEC 646, svensk variant, och där användes 92 (decimalt) för Ö och 124 (decimalt) för ö. De nationella varianterna av ISO/IEC 646, är dock mycket föråldrade och används knappast alls längre. De har ersatts av nyare kodningar, till exempel Latin-1, Latin-9, och numera allt oftare UTF-8 och UTF-16.

Se även

Källor

^ [a b] Nationalencyklopedin. Bd 20. Höganäs: Bra böcker. 1996. sid. 421, ö. ISBN 91-7024-619-X

[Nationalencyklopedin-1] [a b] Nationalencyklopedin. Bd 20. Höganäs: Bra böcker. 1996. sid. 421, ö. ISBN 91-7024-619-X

[1]